måndagstankar

När jag skulle ta studenten i våras sa alla att jag ganska snart skulle börja sakna skolan. Och jag visste att det var sant. Men som alltid är det svårt att helt förstå en känsla som man aldrig tidigare känt.

Nu är det oktober, om en vecka november. I juni och juli kände jag bara lättnad. Pressen från skolan var borta, det var sommar och jag var lycklig över att äntligen ha tid att träffa Tobbe nästan varje dag. Vi åkte till Turkiet, bodde själva hemma hos mig i en vecka, var i stan, gick på bio, åt ute, bara umgicks. Jobbade gjorde jag också mot slutet av juli, och som avslut på månaden fyllde jag 18 och allting kändes bra. Sen kom augusti och även det var en bra månad med sin höjdpunkt när jag och Tobbe reste till Polen. I augusti började jag också på universitetet, tillsammans med min bästa vän, som tur var. Livet flöt på ganska bra och det gjorde det även hela september. Kanske för att september var en ovanligt varm och solig månad, kanske på grund av nåt annat. Men som alltid när det känns lite för bra så kommer det en vändning förr eller senare. Kanske var det den plötsliga kylan som oktober förde med sig, kanske var det nåt annat.

Men som av en händelse förstod jag känslan de pratade om då i slutet av maj. Vad vill jag göra med mitt liv? Vad kan jag göra med mitt liv? Vilket yrke skulle passa mig? Kommer jag få ett jobb i vår? Vad gör jag om jag inte får nåt jobb? När måste jag välja riktning på mitt liv? Vad händer om jag inte lyckas välja? Eller om jag väljer fel? Dessa och tusen frågor till ställer jag mig varje dag. Helt ofrivilligt egentligen. Och de kan väckas av alla möjliga saker. Att någon på Facebook fått ett jobb eller valt en utbildning. Att någon frågar om vad jag gör, vad jag ska göra i vår, om jag har tänkt ta körkort, om jag vet vad jag vill bli. Eller bara av skäl som egentligen inte har nånting alls med saken göra. Ibland av en diffus känsla. Nånting odefinierbart som gnager i huvudet och skapar en lika diffus ångest.

Jag läser om utbildningar och yrken och känner mig bara ännu mer förvirrad. Man måste välja och man måste lyckas. Helst med flera saker. Jobba dygnet runt, var ett varumärke, marknadsför dig själv, lyckas. Var Blondinbella. Älska livet samtidigt också.

Ibland känner jag bara så starkt att det livet som förespråkas idag inte är det liv som jag vill leva. Och då saknar jag skolan. Då saknar jag den där trygga, fasta punkten som jag haft i hela mitt fram tills nu. Då saknar jag att slippa ovisshet och tankar om framtidsval.

I Brasilien presenterar man inte sig själv med sitt yrke, man presenterar sig med sina intressen. Kanske hade ångesten inte varit fullt så påtaglig där.